21:an

21:an

Downs syndrom

Den här bloggen handlar om downs syndrom. Utgångsläget är vår son, men utflykter kommer säkert att förekomma

I nya och jobbiga situationer

FöräldraskapPosted by Linda Thu, February 25, 2010 08:59:15

När vår kille var ungefär 2½ år började han uppträda på ett, för oss, oväntade sätt. Här är några exempel.
Barnen skulle börja på danslekskola. Första gången var en ren plåga. Han ville inte ens vara i rummet! Efter lite övertalning (utan ord) gick han med på att sitta i mammas knä i dörröppningen. Nästa gång kunde vi sitta lite närmare och först fjärde gången började han att vara med.
Lite senare vägrade han att sitta och äta på sin pappas 30-års fest. Han ville inte heller leka med de andra barnen som han brukar. Han ville bara sitta i pappas knä och suga på tummen. Alla gäster var goda vänner som vi träffat förr, ändå verkade grabben vara mycket blyg.
Någon månad senare skulle vi vara med i en badgrupp. Han älskar att bada och brukar inte bli nämnvärt bekymrad av att nya människor kommer till badet. Den här gången var det i ett annat badhus och ledaren (en sjukgymnast) ställde krav på medvekan i allt. Sonen totalvägrade, han ville sitta i mammas knä och suga på tummen.
Även förskolan upptäckte nått. När det blev stimmigt la han sig ner på golvet och sög på tummen.

Vi började höra oss för, vad är det här? Blygsel? Kanske vid de tillfällen då det var nya personer runt omkring, men knappast på förskolan eller pappas 30-årsfest.
Vi upptäckte att andra föräldrar dessutom hade problem med att ta sina barn till stora folksamlingar. Problemet fanns inte bara hos barn med downs syndrom, utan även hos barn med andra språkstörningar.
Vi tolkar det som att sonen hade svårt med att förstå nya situationer och "flydde", upp i pappas eller mammas knä eller, när det inte gick, ner på golvet. Från denna "säkra" position kunde han observera vad som händer.

Danslekskolan var en ny lokal och nya människor. Det tog tid att förstå och känna sig säker. Vid 30-årsfesten serverades maten inte i köket, utan i "finrummet" där barnen normalt inte fick vara. Där kan man ju inte äta. I badet fick han inte leka fritt som han brukar och där fanns nya människor. När det är stimmigt på förskolan hängde han inte med, det går för fort.

Nu visste vi vad som kunde hända, men vi undvek inte nya situationer för det. Istället gällde det att vara förberedd och göra det så mjukt som möjligt. Han fick vara i pappas famn hela kvällen om han ville. Ett bra exempel var en väns bröllop när sonen var runt 3 år. Efter flera timmar i pappas famn (utan att vara ledsen) kunde han dansa runt på dansgolvet, men med pappa i handen förståss.

Vi tror att det är viktigt att ta med sonen på allting som hans systrar följer med på, dels är det en god träning för framtiden, dels blir han en äkta del av familjen. Nu många år senare så har han andra metoder än att krypa upp i famnen, de syns inte lika väl, men de finns där ibland ändå.

  • Comments(2)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Linda Tue, October 26, 2010 15:16:17

Tack för ditt inlägg Fredrik. Däremot tolkar jag inte situationerna på samma sätt som du gör och tror att vi gjort det bästa - utsätta honom för nya situationer. Idag är det inget problem han finner "trygghet" på små, för omgivningen, osynliga sätt. Det är ok att vara orolig ibland.

Posted by Fredrik Eklöf Tue, October 26, 2010 14:47:57

Hej!

Jag är pappa till en kille, snart åtta år, som också har Down's Syndrom. Jag har precis hittat din blogg och har läst en hel del saker som jag känner igen. Men just det här inlägget fann jag extra intressant. De situationer som du beskriver är precis desamma som vi (han egentligen) har reagerat i. Hans reaktion är oftast total blockad eller gråt. Bland annat, som du skriver, i stora folksamlingar och när det blivit för stojjigt på dagis. Men även i vissa andra situationer... T.ex så begåvades han för ett drygt halvår sedan med en lillasyster och hennes gråt var en källa till samma reaktion, även om han för övrigt är extremt fäst vid den lilla varelsen. Vi började undersöka saken och har kommit fram till följande slutsats: De allra flesta med DS har även vissa Autistiska drag, ett av dessa som är vanligt förekommande är oförmågan att sortera ut de 'ljud' som man hör med kroppen (via vibrationer i skelettet t.ex) från de ljud som hörs via örat. En träningsmetod för detta finns, men vi har inte fått chansen att prova den, eftersom den inte är godkänd som behandling av landstingen och i sig är extremt dyr. Den heter 'Tomasis-metoden', kolla gärna upp det om du vill... Tack för en extremt intressant stund vid datorn.