21:an

21:an

Downs syndrom

Den här bloggen handlar om downs syndrom. Utgångsläget är vår son, men utflykter kommer säkert att förekomma

En provocerande tanke

SkolanPosted by Linda Sun, November 30, 2014 15:37:44

Det jag kommer att skriva nu kommer att vara provocerande för många - det är helt enkelt provocerande för mig, men tanken har slagit rot och sitter fast.

Jag brukar säga saker i stil med: "En bra skola är bättre än en dålig oavsett skolform"

Jag har varit övertygad om att det finns bra särskolor i landet, det är ju trots allt många föräldrar som vittnar om saken och varför skulle jag misstro dem? Många föräldrar har berättar fantastiska saker om bra utmaningar och utvecklande miljöer. I downföreningens skolenkäter kommer mycket bra fram. Intrycket jag fått är att det finns många bra särskolor i landet. Personligen har vi ju ingen erfarenhet då vi funnit bra grundskolor och inte behövt undersöka saken närmare.

Nu närmar vi oss grundskolans slut, vi har bestämt oss för gymnasiesärskolan (varför är en helt annan fråga som jag kan ta upp om intresse finns). Det betyder att jag fått tränga mig in i gymnasiesärskolans värld för att se och förstå. Det är då jag möts av något mycket förvånande - något jag inte förväntade mig - något som indikerar att jag tidigare haft fel angående kvaliteten i särskolan - något som provocerar mig.

Gymnasiesärskolan är uppdelad i två delar;
den ena delen riktar sig mot elever med stora svårigheter, i denna del kan de duktiga känna igen bekanta ordbilder, men absolut inte läsa och skriva, Eleverna kan i bästa fall räkna enkla tal under tio - med pengar som hjälpmedel i denna del är man inte självständig utan behöver ständigt stöd, i denna del är det viktigt med idrott och rörelse (de två skolor jag besökte hade i runda slänga 6h i veckan), eleverna förväntas inte ha förmåga att lära sig några yrkesrelaterade arbetsuppgifter utan har stort behov av ADL-träning (vardagssysslor), alla elever är i behov av strikt struktur och AKK.
Den andra delen riktar sig mot elever med ringa skolsvårigheter, eleverna är självständiga så till den grad att de klarar av att vara själva hemma, laga mat, åka allmänna kommunikationer osv. Även de svagaste eleverna kan läsa tjocka fackböcker och lära sig utav innehållet. Självklart behöver dessa elever ingen AKK över huvudtaget. De klarar matematik ungefär på åk 6 nivå utan något stöd. De förväntas ha ett yrke med förmåga till vanliga arbetsuppgifter på arbetsmarknaden - t.ex. att köra truck och skördetröska.

Varför är spannet så stort? Vad är mellanläget? Graden på utvecklingsstörning är stigande enligt bilden:

Hur kan de två delarna av gymnasiesärskolan bara rikta sig mot gruppen längst till höger och längst till vänster? Hur kommer det sig att nästan alla lärare jag pratar med säger att de aldrig träffat på någon som har behov som ligger mitt i? Varför blir lärare som jobbat inom gymnasiesärskolan förvånade över barn som kan läsa och behöver AKK? Varför blir erfarna lärare förvånade över elever som behöver tillsyn samtidigt som de kan lära sig yrkesrelaterade arbetsuppgifter?

Den tanken som slagit rot - den där som provocerar är ett svar på frågorna. Det är det enda svar jag lyckats komma på. Kan du ge mig ett alternativt svar blir jag glad - för det här gillar jag inte.

Den svenska särskolan ser till att eleverna i "mellanläget" får så dålig utbildning att de bara kan klara av den första delen av gymnasiesärskolan. Det finns ingen bra särskola, men det kan verka att som den är bra för jag kan inte tänka mig att alla goda exempel jag hört är ljug. Jag är medveten om att detta rimmar illa med alla goda vittnesbörder jag hört - men vilken annan förklaring finns det till att hälften av alla med utvecklingsstörning inte tycks finnas i systemet?

Så återigen är vi pionjärer trots att vi valt en skolform som funnits i mer än 40 år och som uttryckligen riktar sig mot elever med utvecklingsstörning som min son.





  • Comments(0)//21.appelklyftig.com/#post383